Griffins öppnade idag andra halvan av säsongen med bortamatch mot seriens hittills absolut bästa lag, Kristianstad Predators. Predators har en imponerande vinstsvit i år och har i lokalpressen uttalat att man är Sveriges bästa lag. Huruvida det stämmer eller lämnar jag åt andra att bedöma men klart är att det var en ordentlig prövning för ett decimerat Griffins. Förhoppningen i laget var att man skulle få tillbaka Hampus Kristensson innan säsongen startade om, Hampus är en av landets bästa QBs men ådrog sig en knäskada under försäsongen och har rehabiliterat sedan dess. Tyvärr stod det i förra veckan klart att han inte skulle hinna bli redo för spel före mitten på augusti, vilket innebär att han skulle missa både dagens match mot Predators och nästa vecka mot Ekeby. Med största sannolikhet kommer vi därför inte att få se Hampus på plan under 2012, bedömningen är att det är bättre att han fortsätter sin rehab och laddar om inför nästa säsong.
Den offensiva planen var därför inför matchen att fortsätta på den väg man slog in på redan i april, med Phil Corter som QB och ett anfall byggt kring springspel och kortpassningar. Tunga RB Benni Kronqvist var tillbaka redo för spel efter en skada som hållt honom av plan sedan början av säsongen och hans återkomst bäddade för ett effektivare springspel än det som visade upp i maj och juni. Inledningsvis flyttade också vårt offense på bollen på ett väldigt bra sätt, mestadels via Bennis fötter men även med passningar och screens mot ett Kristianstadförsvar som blev allt för fokuserade på att stoppa springspelen. Endast några drives in i matchen blev tyvärr Benni liggande med en skadad fot efter en KOR och tvingades utgå från matchen. När även ledande WR Viktor Huke skadade sig i tredje kvarten blev det än tyngre för Griffins anfall. Det var bra kämpaglöd i laget men tyvärr blev möjligheterna lite för enformiga utan ett ordentligt hot om springspel. Totalt hittade vi in i endzone tre gånger, vilket innebär att offense nådde den “magiska gräns” som 21 poäng sägs vara.
Tyvärr var det en tung dag även för defense. Emil Westrin saknades i truppen för dagen, vilket självklart är en kännbar förlust. Inledningsvis höll vi fanan högt mot Predators högoktaniga anfall och producerade några viktiga defensiva stopp, vilket ledde till att poängställningen i mitten av andra kvarten var 15-14. Men undan för undan hittade Kristianstads anfall de nycklar som låste upp Griffins försvar och när slutsignalen ljöd visade resultattavlan 42-21. Mestadels hade man då använt sig av Philip Juhlins arm och hans WRs Pandrea, Hörnqvist och Jonssons fötter. Ibland kändes det som att Predators deklarerat ett flygförbud i luftrummet ovanför Kristianstad IP och inte tillät någon annan än dessa tre herrar höja händerna mot bollen. Tyvärr finns ingen statistik från matchen men jag blir inte förvånad om Predators hade 300 yards passing.
Detta är dock inte tänkt som en matchrapport, snarare som en serie betraktelser om fotboll i allmänhet och Griffins framtid i synneret Med mina lila ögon speglar nämligen inte resultatet idag matchbilden helt och hållet. Givet är att Predators idag och i år är ett nummer för stora för oss men jag är övertygad om att vi är några “enkla” åtgärder ifrån att vara ett lag som kan tävla med de bästa i Sverige!
1. Djup, på alla positioner. I Griffins idag finns många spelare med både talang och hjärta, spelare som kan räkna sig bland de bästa i landet på sin position. Tyvärr har vi, som så många andra lag, för dåligt djup över i stort sett hela brädet. Det går inte att vara en elitförening och samtidigt vara helt beroende av några få spelare för att kunna tävla. Vilket leder mig till min andra punkt.
2. QB. Säga vad man vill, men QB-positionen är och förblir en central kugge i anfallet vilket system man än spelar med. De spelare som fått hoppa in för Hampus, främst Victor Huke och Phil Corter, har verkligen gjort allt för att fylla hans skor och har definitivt gjort ett jobb som är bra nog för att vinna många matcher i division ett. Men för att ta steget och kunna tävla med Predators och de som möjligen är bättre, eller nästan lika bra, krävs det ytterligare en nivå. Med en QB på plats får vi inte bara fler dimensioner i anfallet, frigör samtidigt andra spelare att göra vad de gör bäst vare sig det är att spela en annan position eller coacha.
3. Passförsvar. Det går inte att förneka att vi i år varit svaga i vårt passförsvar. Vi har haft svårt att sätta press på motståndarnas QB och vi har kämpat med coverage. I en match som denna, mot en av Sveriges bästa WR-trupper och en pricksäker QB, blir det uppenbart att vi behöver förbättra oss avsevärt på detta område.
Problem ett och två hänger givetvis ihop och är ett problem som föreningen måste jobba hårt med genom att rekrytera spelare både till ungdomsleden och till elitsatsningen. Problem tre löser vi genom att ge våra spelare en bättre grund, med mer fundamentals och mer individuell träning och feedback. Här är vi inte på något sätt unika i Sverige, överlag så menar jag att vi är för dåliga på att springa, blocka, tackla, kasta, fånga och sparka i det här landet. Ibland känns Sverige som ett land fullt med koordinatorer men med få positionscoacher. I Griffins har vi som sagt mycket talang på alla positioner i laget, vi måste nu bli bättre på att slipa dessa talanger till de diamanter de har potential att bli!
Griffins har ambitionen att spela i Superserien inom en snar framtid. Även om dagens poängresultat inte är imponerande så är jag fast övertygad om att vi kan konkurrera med i stort sett alla lag i Sverige om vi bara fortsätter att jobba i den positiva anda som råder i föreningen. Om vi fortsätter jobba långsiktigt och strategiskt. Om vi fortsätter sätta glädje och lust i främsta rummet. Och om vi bara klarar av att lösa de tre små problemen ovan.
